Det vågorna förde med sig var gåvor, som väckte kusliga känslor om liv och död och förvandling. Jag fotograferade och samlade och jag tänkte på Tom Sandqvist text ” Den sista farkosten” och på det som Bachelard beskriver, som ”det drömmande tillstånd som förvandlar själva vattnet, livets substans till dödens substans, vars kalla omfamning blir ett moderssköte”.1

Många är vi som samlat snäckor på stränder runt om i världen men nu samlade jag ilandflutna och i det symbiotiska vattnet, flytande skor. De såg ut som kroppsdelar, halvt uppätna, ruttna, angripna och övergivna. Skorna var med i mina drömmar som om de ville berätta sin livshistoria för mig. Jag kände mig som en gravplundrare, som om att det jag gjorde var något galet, en känsla av att rubba naturen. Gå över gränsen.

Fötter anses i många kulturer som orena. Jag funderar på om mina samlade skor kan vara metaforer för mänskligt liv, död och förvandling. Vi klär oss i olika roller, blir insläppta och accepterade eller utfrysta och nekade på grund av vårt yttre. Men när vi spolas upp på stranden ur havet är vi alla lika blottade.

Jag beslöt mig för att vakuumpacka de ilandflutna skorna. Dels för att hantera den förruttnelse som de påbörjat och stanken som de spred. Men också för att pausa och bevara det som gjort mig så besatt. Likt en handels- vara som skulle färdas över jorden utan ursprung och med ett ovisst mål. Tanken var att låta dem hänga tillsammans ifrån taket. Med ljus och ljud kan installationen ändra karaktär. Från ett viktigt ämne till ett annat.

Fotografierna jag fångat vittnar om förgänglighet och förfall, något som väcker obehagliga känslor trots att bilderna i sig ofta är påfallande vackra. Man ser mer eller mindre angripna skor ilandflutna på en strand. Ibland ligger skon bredvid en lika sliten leksak, kanyl eller sörja av oidentifierade ting. Ofta syns det knappt att det varit en sko. Ibland finns där flera ihop växta skor efter flera veckor i havets makt. Fotografierna kan väcka en känsla hos betraktaren av att studera en likdel eller ett lik. Och jag tänker på orden ur ”Det heliga förvandlingar.” Av Rudolf Otto

« känslan av ringhet hos all skapelse.2
Inför den slutgiltiga döden är vi alla lika. Att slukas och färdas med vinden i det moderliga havet - spolas upp på stranden ur ursprunget tillbaka till livet. Början och slutet i symbios.

Jag väljer att printa fotografierna på plåt. Likt moderna runor beständiga för kommande tider, som fossilerna i stengolvet i en medeltida kyrka. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos”.3 skriver Kerstin Ekman.

”Kosmos blir till innanför kaos” är titeln på mina prints.

1 Tom Sandqvist, Helig Helig är bilden konstfack 2014, kompenium 3 s292
2Rudolf Otto, Ur det heliga, Res.Publica. Kompendium 1 kursen Helig Helig är bilden 2014

3Kerstin Ekman DN.se 2005 ”Rum i en helgad värld” Kompendium 1 Helig Helig är bilden” Konstfack 2014